Om ingenjörsmyter och aha-upplevelser

 

Nu såhär i ansökningstider tror jag att många som ska söka har oändligt många funderingar. Frågor som ”Kommer jag att passa som XX?”, ”Kommer jag att trivas?” och ”Kommer det att vara svårt?” upptar nog tankeverksamheten hos de allra flesta – oavsett vilket program man har planerat att söka. När det kommer till programspecifika funderingar är det (såklart) olika tankar som snurrar runt i huvudet.

Under min tid på LTH har jag haft äran att få representera bioteknikprogrammet på diverse mässor. Under dessa tillfällen har jag fått oändligt många frågor om civilingenjörsprogram i allmänhet och bioteknik i synnerhet. Något jag har observerat är att många av de funderingar högstadie- och gymnasieelever har om civilingenjörsprogrammen grundar sig i felaktiga fördomar som de antingen har själva, eller har fått inpräntade från personer i sin omgivning. Med dryga två veckor kvar till anmälan stänger tänkte jag därför slå hål på några av de (baserat på mina erfarenheter) absolut vanligaste myterna om ingenjörer!

Något jag ofta har fått höra är kommentarer som ”Jag gillar matte och biologi, men jag tror inte jag skulle passa som ingenjör”. Att ingenjörer måste vara på ett visst sätt för att kunna göra ett bra jobb är enligt min åsikt bullsh*t. Jag är av åsikten att team, oavsett bransch, fungerar som bäst då de består av olika sorters människor. Min uppfattning om detta stärktes när jag nyligen läste Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter (lästips!) och idag är jag mer övertygad än någonsin om att det inte är en viss personlighetstyp som passar bättre som en ingenjör än en annan!

En annan (enligt mig felaktig) uppfattning som cirkulerar i samhället är att man måste vara bra på matte för att bli ingenjör. Att vara bra på matte underlättar definitivt, men jag skulle inte säga att det är ens matteskills som gör att man kommer make it or break it (självklart finns det undantag). Under min gymnasietid trodde jag att matte på högskolenivå var som matte på gymnasiet – ett ämne man studerar. Självklart har jag läst kurser på LTH som har varit ”rena” mattekurser, men ju längre jag har kommit på utbildningen desto mindre ämne har matematiken blivit. Efter att grundkurserna i matematik var avklarade blev matten allt mer ett redskap som (i mitt fall) användes för att lösa olika biotekniska problem. Det fantastiska med matematik är att det går att använda för att beskriva i princip allt i vår omgivning – från hur snabbt ett läkemedel tas upp av vår kropp till vilka vinklar som behövs i en bros stomme för att den ska klara av ett visst trafiktryck.

Den sista myten jag vill ta upp är något mer generell. Innan jag började på LTH föreställde jag mig hur jag skulle sitta och plugga all min tid. Med facit i hand kan jag säga att jag inte har haft mer fel! Visst, det har såklart funnits tentaperioder då det har känns som att jag jag under två veckors tid inte har gjort annat än att plugga (mycket för att jag under tidigare i läsperioden faktiskt gjorde allt annat än att plugga), men när jag ser tillbaka på min studietid ser jag mer än de stunder då man suttit och pluggat. Under tiden som ingenjörsstudent lär sig de allra flesta att:
1. Det handlar inte om att banka in så mycket information som möjligt. De flesta kurserna kräver att man förstår den teori man lärt sig och kan använda den i problemlösningssammanhang. Det är kvalitén på pluggtiden som är det viktiga. Inte kvantiteten!
2. Ibland lär man sig mer av att inte plugga! ”Hur menar hon nu?” tänker kanske några av er nu. Jo, i och med att mycket av det man läser på ingenjörsutbildningar kräver att man verkligen förstår det man sysslar med kan det ibland hjälpa att man tar en paus från böckerna och gör någonting annat. Ni anar inte hur många aha-moments jag har fått under exempelvis ett träningspass! Det är ganska häftigt att pusselbitarna kan falla på plats när man anar det som minst!

 

Kommentera