Se inte utmaningar som en begränsning utan som en möjlighet istället!

[one_half][/one_half]

[one_half padding=”0 20px 0 0px”]

Redan som barn kretsar mycket av våra liv kring vad vi ska göra som vuxna. En av de allra vanligaste frågorna vi får är ”Vad vill du bli när du blir stor?”. Svaret på den frågan är kanske inte så genomtänkt när vi är små; vi vill bli delfinskötare, clowner och andra inte helt realistiska saker. Vår uppväxt präglas av vad vi ska göra som vuxna och att redan som ung veta vad man vill göra med sitt liv är inte det enklaste. När jag var liten hade jag som de flesta ingen aning om vad jag ville bli, men känslan var ändå att hela världen låg öppen för en. Man fick gång på gång höra av folk runt omkring en att man kunde bli exakt vad man ville och man såg inga begränsningar.

Jag växte upp i en liten by ute i den blekingska småbygden tillsammans med min mamma, pappa och mina två systrar. Redan som barn tyckte jag om att lära mig saker och för det mesta tyckte jag om att gå till skolan. Jag var mellanbarnet av min syskonskara och stack ut från mina systrar genom att inte dela deras stora intresse för hästar. Men jag var väldigt aktiv på annat håll och gick både på gymnastik, dans, spelade fiol och kom senare att börja på fotboll. Nyfikenheten att lära mig saker fanns också med tidigt i mitt liv. Jag var pappas lilla flicka och hans intresse för att förstå världen fick mig att också tycka det var spännande och jag kunde lyssna hur länge som helst på honom när han förklarade hur en dator fungerade eller hur man med hjälp av molnens form kunde förutsäga vad för väder det skulle bli. När mina systrar och mamma fördjupade sig i sitt hästintresse var jag och min pappa på museer eller historiska platser där vi kunde lära oss mer om världen. Jag minns att jag alltid ville bli precis som honom när jag växte upp och hans allmänbildning inspirerade mig till att själv försöka förstå världen bättre.

Jag var genomgående väldigt duktig i skolan, men saknade ändå självförtroende större delen av mitt tonår. Jag var väldigt tyst, osäker och höll mig ofta i bakgrunden. Jag visste fortfarande inte vad jag ville göra med mitt liv och försökte man greppa alla valmöjligheter man faktiskt hade. Men så där fritt och kreativt som man tidigare tänkt om världen fanns inte längre. Nu var det ”riktiga” yrken såsom lärare, läkare, sjuksköterska och alla de andra vanliga och mer synliga yrkena som man började fundera kring. Vad kunde man bli? Eller en viktigare fråga: Vad kunde JAG bli? Framtiden kändes inte lika öppen för allt längre och man började se både sina verkliga, men också många inbillade begränsningar.

På gymnasiet blev det den naturvetenskapliga linjen eftersom det var den linje som kunde öppna flest dörrar och leda till flest alternativ. Genom högstadiet hade jag också bevisat för mig själv att jag klarade av de naturvetenskapliga ämnena och då kändes den linjen som den mest naturliga. Men ännu hade jag ingen tanke på ingenjörsyrket jag senare kom att välja.

Men det var här under mitt sista år på gymnasiet som allt förändrades. När det var dags att välja gymnasiearbete hade jag absolut ingen aning om vad jag ville göra. Jag fick tipset att fråga runt bland min familj och mina vänner efter problem i vardagen som skulle kunna bli till ett projekt. Det mest lovande problemet att lösa kom från min pappa som klagade på att han frös om fötterna när han körde motorcykel. När jag först hörde om det problemet viftade jag bort det lika snabbt som det kommit. Det lät alldeles för avancerat och det var då inget som jag skulle kunna lösa. Jag som aldrig hållit på med elektronik tidigare kunde väl verkligen inte klara av ett sånt projekt?! Men efter en hel del funderande och överväganden av andra alternativ var det ändå det arbetet som verkade bäst och jag bestämde mig tillslut för att det var det projekt i något modifierad form som jag skulle ta mig an och försöka lösa. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gick in med självsäkerhet. Jag var absolut inte säker på om det skulle bli ett bra arbete eller inte och även under arbetets gång tvivlade jag många gånger på mig själv.

Det var genom det här gymnasiearbetet som jag för första gången kom i kontakt med Unga Forskare då jag och några av mina klasskamrater bestämde oss för att söka in till Utställningen Unga Forskare, en tävling där man som gymnasieelev kan ställa ut sitt gymnasieprojekt. Och det var denna tävling som blev en stor vändpunkt i mitt liv. Istället för att bli sågad som jag var så rädd för blev jag istället hyllad för mitt arbete, gick vidare till finalen i Stockholm och fick även några stipendier på vägen.

Det var här jag insåg möjligheterna och spänningen med teknikbranschen och det var ett första steg i att ändra min inställning till att se på utmaningar. Jag hade varit rädd för att misslyckas, jag hade inte trott på mig själv men jag hade visat att jag klarade det. Jag hade fått visa att jag också kunde och det gav mig mersmak och sakta men säkert började det ändra min inställning till min egna förmåga att tackla nya och främmande situationer. Mitt självförtroende började att byggas upp. Unga Forskare gav mig ett steg på vägen att våga tro på mig själv och min förmåga att lösa problem och det är mycket tack vare dem jag står här idag som nästan färdigexaminerad civilingenjör och efter 5 års engagemang i organisationen nu även Ordförande för Unga Forskare.

Det var 2012 som jag tog mina första stapplande steg in på LTH:s campus mot ett äventyr som skulle vara i mer än 5 år. Som så många andra var jag nervös och fruktansvärt rädd att hamna i en klass av genier som fattade allt från första stund. Jag hade själv haft betygen för att komma in på utbildningen men jag var fortfarande osäker på om det var nog. Men som jag sakta men säkert kom att märka var det folk precis som jag som gick utbildningen och även om jag fortfarande var väldigt osäker på min förmåga lärde jag mig lite i taget att jag faktiskt också kunde bara jag försökte. När jag klarade tenta efter tenta började jag nånstans se att jag också kunde. Mitt engagemang i Unga Forskare gav mig också mer erfarenhet och pushade lite i taget på det jag trodde var mina gränser till vad jag klarade av och jag fortsatte att utvecklas och började engagera mig mer och mer i studentorganisationer. Nånstans hade jag helt förändrat mitt sätt att se på utmaningar. Istället för att vara rädd och fly från dem hade jag började ta mig an och attackera dem istället. Lät det svårt? Ja. Har jag gjort det här innan? Nej. Kan jag klara av det? JA!

Att vara civilingenjör och vara i teknikbranschen har en mycket större mångfald än man kan tro. Civilingenjörsutbildningen jag valde var Teknisk Nanovetenskap på Lunds Tekniska Högskola och det är långt ifrån att bygga vägar och broar som jag från början trodde var det enda ingenjörer gjorde. Nanovetenskap handlar i stort om allt det små och att vara bryggan mellan kemi, fysik och medicin. Utbildningen bjuder på en stor variation och kurser inom allt från kemi, materialteknik, biologi, ellära, matte och fysik. För mig var det den tvärvetenskapliga delen av utbildningen som lockade mest och förmågan att kunna blanda alla dessa ämnen inom en utbildning. Det finns så otroligt många civilingenjörsutbildningar att välja på och det var just att man faktiskt kunde läsa allt från biologi till kvantfysik och även att nanoteknik verkade ligga i framkanten inom forskningen som jag valde att söka in till programmet. De första tre åren läser man grunderna i de olika ämnena och i fjärde och femte året har man möjlighet att fördjupa sig inom biomedicin, materialteknik, nanofysik eller nanoelektronik. När jag började var jag övertygad om att jag skulle välja någon av inriktningarna inom biomedicin eller materialteknik, men ju länge fram i utbildningen jag kom desto mer insåg jag att det var fysiken och elektroniken jag faktiskt tyckte var som mest spännande även om jag från början tyckte de verkade alldeles för svårt för mig. Idag har jag läst specialiseringen inom nanoelektronik där jag fått kombinera mina kunskaper i elektronik, kvantmekanik och fysik. Min dröm är att få ta del och fortsätta utveckla dagens elektronikkomponenter för att kunna göra våra datorer, smartphones och annan elektronik mindre, snabbare och bättre. En dator som många vet fungerar genom binär kod (alltså ettor och nollor) men som många inte vet är att det är små elektroniska komponenter kallade transistorer på bara några tio- till hundratals nanometer som förenklat antingen är på och ger ett strömflöde (etta) eller är av och inte ger någon ström (nolla). Att se och förstå hur dessa komponenter fungerar på nanonivå samverkar för att kunna ge upphov till en fullt fungerande dator tycker jag är otroligt coolt! Mina kunskaper i kvantmekanik har också gett mig en förståelse för hur framtidens kvantdatorer kan komma att vara uppbyggda och det känns också som ett fält jag gärna skulle vilja vara med på.

Att studera vid universitet innebär också så mycket mer än bara att bara plugga om man så vill. Många högskolor och universitet har otroligt utvecklande studentföreningar där man har chansen att både ha kul, lära känna mycket folk och lära sig saker. Vill man finns det också många föreningar utanför studentlivet där man kan lägga sin tid. Man värderar ofta utbildningen väldigt högt men mycket av den erfarenhet jag fått från engagemang utanför studierna är något av det som gett mig allra mest. De små engagemangen leder till större vilket leder till mer erfarenhet, lärdomar och självförtroende. Under mina år på utbildningen har jag varit allt från lekledare på sektionen, jobbat på sittningar, projektlett en arbetsmarknadsdag, varit vice ordförande i en organisation som har hand om utlandspraktik, och kontinuerligt engagemang inom Unga Forskare där jag nu under 2018 och 2019 kommer få sätta alla mina ledarskapskunskaper på prov som Ordförande på organisationen.

Så, efter detta otroligt långa inlägg, vad vill jag att ni ska ta med er från min berättelse?

Det främsta tipset jag kan ge er är att våga se utmaningar som en fördel och tro på er själva. Det låter klyschigt jag vet, och jag har som ni läst även själv varit med om att känna mig osäker och inte bra nog. Men försök se din egen potential. Om du säger nej till en möjlighet, gör du det för att du inte vill eller för att du inte tror att du kan? Våga säga ja lite oftare och utmana dig själv!

Jag vet att många unga tjejer kan känna sig skrämda över att ta sig in i en bransch som fortfarande är mansdominerad. På vissa civilingenjörsutbildningar är det fortfarande väldigt mycket fler killar än tjejer. Men vet du vad? Tillsammans kan vi ändra detta. Är du nyfiken på teknik och vill bli ingenjör så ska du inte tveka för att du känner dig osäker på din egna förmåga. För jag kan lova dig att nästan alla som studerar ingenjör är lika smart och bra som du är och du kan bara du vill. Se inte utmaningar som en begränsning utan som en möjlighet istället!

………………………………………………………………………………………………………………

Linnea Suomenniemi
Studerar Teknisk nanovetenskap
LTH

[one_half_last padding=”0 20px 0 0″]
[/one_half_last]


 


0 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *