Sabbatsår

Hej alla glada!

Efter att jag tog studenten var jag grymt skoltrött. Jag tror att det är något som många kan känna igen sig i, då gymnasiet kan vara en jobbig tid både med skola och personlig utveckling. Jag bestämde mig för att inte plugga vidare med en gång, något jag är väldigt glad över idag. Jag är ganska säker på att jag helt enkelt inte hade orkat det, jag behövde en paus från allt som hette skola och fokusera på något annat för ett tag.

Jag frågade mig själv: Vad är det längsta ifrån skola jag kan komma?

Då jag läste naturvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning, hade jag lite kunskap av allt möjligt i huvudet. Självklart var det väldigt teoretiskt, så att jag skulle söka mig till något praktiskt var prioritet nummer ett. Gärna skulle det vara socialt också, det där med grupparbeten var aldrig riktigt min grej på gymnasiet och jag ville verkligen utvecklas och se saker från ett socialt perspektiv, istället för ett tryck-in-fakta-i-huvudet perspektiv.

Svaret på frågan ovan blev: äldrevården.

Det lät ju helt fruktansvärt tråkigt. Jag hade alltid varit ganska ointresserad av hur gamla människor hade det, och jag kunde absolut ingenting om hur äldreboenden fungerar, eller ens vad som händer med kroppen när man kommit över pensionsåldern. Hur svårt kunde det vara, liksom? Fika och spela kort och så, det är ju sånt gamla gör. Jag sökte ett sommarvikariat och fick det, helt perfekt!

För alla som har jobbat inom vården: ni förstår hur världsfrånvänd jag var. Men det var exakt det som gjorde att jag lärde mig massor! Verkligheten kom som en chock liksom. Om man som jag bara suttit i skolbänken hela livet har man inte så mycket perspektiv på hur samhället fungerar. Allt man gör om dagarna är att lära sig om saker som någon annan har bestämt att man ska kunna, och för de allra flesta ser självklart inte verkligheten ut så.

Min allra första dag på det nya jobbet fick jag gå brevid en som jobbat på stället i 30 år, och det blev tydligt att saker som hon tyckte var mer än uppenbara inte var det för mig. Efter en timme eller så bad hon mig att hjälpa en tant på toaletten, och jag blev helt handfallen. Hur hjälper man nån på toaletten? Nån som knappt kan prata själv längre, och är van att personalen gör nästan allt åt en? Jag visste inte att det fanns människor som inte kunde torka sig själva. Tanken hade aldrig slagit mig, så min kollega fick gå igenom varenda steg. Det var många situationer som denna som uppstod, och till slut så lärde jag ju mig. Jag lärde mig också hur man pratar till någon som har demens, hur man svarar på frågor för att lätta någons oro, men också praktiska saker som hur man bäddar en säng medans någon ligger i den.

Det absolut viktigaste jag lärde mig, och något jag är otroligt tacksam över, är att det är helt omöjligt att få alla att vara glada hela tiden. Om någon är arg och sur mot dig är det inte alltid ditt fel, de kan ha en dålig dag eller blivit uppretade av något annat. Det här kanske låter trivialt för vissa, men för mig var det inte det – när någon var arg tog jag det superpersonligt jämt. Det fungerar såklart inte i längden, och att jobba i äldrevården fick mig att se bakom människors attityd för att se vad de verkligen menade. Med det sagt är jag fortfarande ganska känslig, men att iallafall veta att man inte borde ta åt sig när någon är sur är första steget att lägga det bakom sig.

Jag fortsatte att jobba i äldrevården i två år. Jag jobbade på vanligt äldreboene, demensboende och i hemtjänsten. Där lärde jag mig att jobba självständigt och att man ibland måste ta egna beslut även fast man är osäker.

Det jag framförallt lärde mig under mina två år utan skola var att jag verkligen ville tillbaka. Människor som viger sina liv åt att göra andras liv bättre, precis som i äldrevården, är fantastiska och förtjänar all cred som finns. Jag är inte en av dem. Det jag lärde mig under den här tiden är ovärdeligt för mig, men jag gillar matte, fysik och logisk problemlösning för mycket för att inte göra något sånt i min vardag. Jag valde länge mellan läkare och civilingenjör, och bestämde mig för läkare. Sen hittade jag utbildningen civilingenjör i rymdteknik och visste på en gång: det var här jag hörde hemma. Jag är lyckligt lottad som kände så, för jag vet att det är många som tar examen från universitetet och fortfarande inte vet vad de vill. Från första stund visste jag att jag hade hittat rätt, och fyra år senare känner jag samma sak!

Kommentera