Att nöja sig med helt okej.

Good enough

Jag har alltid strävat efter perfektion, det tror jag är ganska vanligt. Det brukar kallas för ”duktig flicka-sydromet”, eller att vara en ”prestationsprinsessa”. Man vill vara duktig, bäst i klassen, samtidigt som man alltid ställer upp för andra och har tid för egna intressen och projekt. Samtidigt ska man vara glad och trevlig, någon som är lätt att tycka om och komma överens med.

Det är självklart inget dåligt att vilja vara bra på något, men jag själv har brottats mycket med tankar som att om det inte är perfekt så är det inte bra nog. Då blir det på en helt annan nivå, där det tär på en att aldrig få vara nöjd och stolt över sitt arbete, att aldrig kunna ta ledigt och slappna av för att man kan alltid polera något lite, lite till.

I somras fick jag ett uppvaknande när jag jobbade på Scania. Jag tog upp att jag var orolig över att inte bli helt klar med en del av mitt projekt för min chef som då lärde mig om ”80/20-regeln”: känner du dig klar till 80% så är det ibland bättre att gå vidare och våga satsa på att det håller istället för att stanna kvar och överarbeta. Dels så är det svårt att känna sig 100% nöjd och dels så behöver nästan allt ändå arbetas om efter feedback från kollegor eller för att kraven och förutsättningarna har ändrats.

Jag har försökt att ta med mig 80/20-regeln till mitt skolarbete, att sänka kraven på mig själv lite och våga hoppas på att det håller. Att inte överarbeta varje inlämningsuppgift utan istället ta tillvara på min tid och passa på att vila ibland. En annan del av det är att jag vill vara ärlig med att jag inte har höga betyg inför både mig själv och omvärlden. Min förhoppning är att jag istället för att skämmas över att jag inte är en särskilt högpresterande student kan börja vara stolt över att jag faktiskt är halvvägs till att bli en helt okej civilingenjör.

1 kommentar

Kommentera