En påminnelse om paus

Tentaveckan närmar sig. Det är mycket nu för det flesta av oss. Inlämningar och plugg med alldeles för lite tid kvar  till dead lines. Det är lätt att ryckas med i samhällets ”power habits” och glömma att bara strosa. Man kan inte längre bara lunka i skogen, det ska vara en power walk med pulsmätare och tidur. En slumrande stund på eftermiddagen ska vara lika effektiv. Artiklar som ”få bäst effekt av din power nap” får oss att tro att vi även ska prestera i sömnen.

För två veckor sedan blev det alldeles för mycket för mig. Första läsperioden har man så mycket energi efter sommaren att det är lätt att hålla lågan uppe. Hela skoldagar och uppbokade vardagskvällar och helger. Lika bra att köra på så länge man har energi, tänker jag. Varje gång. Jag lär mig aldrig. Sen blir man alldeles trött. Omotiverad. Man blir förbannad på sig själv för att inte inse och för att inte ha energi. Som tur är har jag lärt mig att acceptera det fortare och sluta vara så taskig på mig själv. Livet går upp och ned, även om man försöker hålla jämnt tempo. Jag har haft perioder då jag går runt och suckar, inte för att det är tråkigt, utan för att jag försöker få in luft i lungorna. Ibland glömmer jag att andas. Att stanna upp och tänka på mig själv. I tumultet av alla uppgifter och inlämningar blir plötsligt skolan det enda som räknas i livet. Njutningen har försvunnit och andningen likaså.

img_6599
Torneälv

När jag inser att det blir för mycket tar jag paus. Det kan bli en hel vecka. (Hel vecka?? Mitt tidigare jag hade dött av stress på bara tanken) Katastroftankar om att allt kommer gå åt helskotta äger plötsligt ens hjärna. Även om studietiden är hektiskt så har vi faktiskt möjlighet att vara flexibla. Tanken att åka på charter och skriva inlämningarna från Spanien har slagit mig flera gånger. Jag försöker acceptera att jag kanske lämnar in någon uppgift en dag (eller fler) senare. Att ta en paus betyder inte att du slutar eller har gett upp. Pauser brukat ge mig utrymme till lösningar och värdefulla insikter, vilket i sin tur gör att jag kommer ”snabbare framåt”.

För mig funkar det att åka ut på landet till mina föräldrar. Där står tiden stilla. Ute på landet är klockans tickande ironiskt nog lugnande. Plötsligt älskar jag livet igen. Jag har nu varit i lugnet i mer än en vecka. Gjort skoluppgifter när jag känt för det. Druckit te, och bara suttit och låtit tankarna vandra.

Idag insåg jag att jag lyckats åstadkomma minst lika mycket skolarbete i lugn som om jag hade varit i skolan men använt tiden för att stressa och därmed tänka ologiskt. Plötsligt är jag tillbaka på rätt väg igen, med inlämningar i tid. Jag har alltid levt efter tron att jag gör som mest när jag är stressad. Det börjar bli mer och mer fel. Ta en paus!

img_6347
Torneälv

1 kommentar

Kommentera