Min story

Följande gästblogg är skriven av Elsa Landberg. 

Elsa2

Jag som skriver den här texten heter Elsa Landberg, 24 år och uppväxt i Stockholm. Jag är en otroligt nyfiken och envis person, vilket avspeglar sig i min vardag som aldrig är sig lik. De senaste 1,5 året har jag både bott i Latinamerika och Asien, varvat tentaperioder på KTH med jobb på två olika startups och bytt umgängen lika ofta som jag byter humör (vilket ”tyvärr” är ofta, haha). Ändå är jag sällan tillfredställd, utan jag har alltid haft en slags bitterljuv vilja att… hmm… göra avtryck (?) – kan man säga så? Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan, men det är som att mitt liv måste innehålla viktiga milstolpar och att det liksom ska bli en bra story av det hela. Jag vill liksom göra något.

Jag tror att många känner igen sig.

Denna känsla har under de senaste åren resulterat i en slags kamp mot mig själv. ”Vad ska jag göra?”, ”Var ska jag ens börja?”, ”Det här är tråkigt” och ”VILL JAG ENS DET HÄR?”. Så har det låtit åtminstone några gånger i veckan, och jag tror att det har varit en bra grej, för idag känner jag att även om jag kanske inte vet allt ännu så vet jag att jag har börjat den resa som kommer att skriva den där bra storyn en vacker dag.

Innan det blir för flummigt tänker jag att jag ska berätta storyn om hur jag valde att bli civilingenjör inom Medieteknik. För exakt fem år sedan tog jag beslutet att börja på KTH. Till skillnad från många som kanske tagit sabbatsår och ”tänkt” över vad de vill plugga så hade jag ingen aning, men insåg att jag inte skulle veta bättre om jag inte började någonstans –  man måste ju testa. Till en början möttes jag varje dag av en klunga äldre studenter iklädda en pingvin-inspirerad outfit (vi snackar alltså fracken). Mottagningen – en slags throwback till dagis med lekar som dunken osv. Lite töntigt kanske det var, men de första veckorna på KTH var helt underbara och jag bestämde mig för att gå kvar.

 

*Python (inte en orm som man kan tro) utan ett kraftfullt programmeringsspråk som används till objektorienterad och funktionell programmering.

Lite längre in på hösten visade det sig att en utbildning på KTH inte alls var synonymt med dagis.  De tunga kurserna började och jag inledde termin 2 med ett stort fett F i Envariabelanalys. Jag som aldrig bommat något i mitt liv tidigare blev chockad. Jag hade ju lagt massa tid på tentan? – ”vad är det som krävs då?!”

Att jag även började utveckla en slags oro över att jag slösade min sociala personlighet med att ”prata” med Python*– som mestadel svarade med en entonigt “Syntax Error”, gjorde att jag började tvivla på om detta var något för mig.

 

Elsa1
Här är jag och min bästa vän ”at the moment” – Matteboken<3 Sista resttentan (hoppas vi) coming up

Det hela slutade med att jag tog ”uppehåll” på obestämd tid och valde att jobba inom sälj istället. Det gick några månader och jag hade kul, men plötsligt ändrades allt en dag då kanske det mest oväntade hände – jag började sakna KTH. Jag behövde mer stimulans, jag ville göra saker bättre och skapa något nytt. Någonstans där insåg jag att det är precis det man kan göra med en civilingenjörsbakgrund; förbättra, förändra och jobba innovativt. Jag klev på utbildningen igen med ny energi och gasade ikapp mina restkurser, så snabbt att hälsan strök med för ett kort tag (mer om det senare). Men idag mår jag toppen och har endast ett år kvar på KTH- ett år som säkerligen kommer att bli det bästa!

Vad jag försöker få fram är att det absolut inte är en spikrak resa att plugga till civilingenjör. Det är omöjligt att på förhand veta om det är rätt. Stundtals kommer det att vara riktigt jobbigt. Men det är en bra sak att det känns, för då betyder det något. Såhär i efterhand inser jag att anledningen till att jag hoppade av där i mitten var den speciella steriotypen om hur civilingenjören ska se ut. En supersmart datanörd typ. Den skrämde mig. Men det handlar om att göra sin egen version av det. En sprallig person som hellre jobbar med människor än datorer är också en grym civilingenjör.

Jag vet inte precis vart jag vill, men jag vet mer än vad jag visste igår. Jag är glad att jag kämpade och inte hoppade av, inte för utbildningen i sig (let’s be honest), utan för alla de coola projekt och jobb som den låser upp, och har låst upp för mig. HÄR kommer jag att skriva om just alla dessa projekt, jobb och människor som jag tar mig för, och hoppas med det kunna inspirera alla coola katter som hittat hit till womengineer. Så att ni kan hitta ER väg och skriva ER story.

Peace out så länge!

/Elsa Landberg


 

Vill du gästblogga för Womengineer? Maila ellen@womengineer.org

 

 

 

1 kommentar

Kommentera