En utbränd student

Hej! Jag är anonym, men jag vill berätta om något som börjar bli allt för vanligt. Unga människor som bränner ut sig. Ni är inte ensamma. Tack Womengineer för att ni publicerar min enkla förvirrade berättelse.

Jag trodde jag skulle bränna ut mig i 40 års åldern på mitt krävande och högpresterande ingenjörsjobb. Sedan skulle jag bli reseledare och vara nöjd med det. Så blev det inte. Efter 3 år på universitetet brände jag ut mig. Jag var tvungen att sjukskriva mig och kraschade. Kunde inte läsa, koncentrera mig, umgås med bästa vännerna. Allt tog energi. Blev ljudkänslig, mådde ovanligt illa i buss och bil. Min hjärna la av och det var svårt att lyssna på när människor berättade, komma ihåg de simplaste sakerna. Jag sov varannan timme för att orka med dagen. Pausade mitt liv och gick in i ett vakuum. Ingen skola, vänner, jobb. Bara vila. Jag hade så mycket vila att ta igen. Det var såklart inte universitetets fel att jag nu gått in i väggen. Det var mitt fel.

AvoidBurnOut_MomOutOfOrder

Jag sökte prestationer för att väga upp min dåliga självkänsla. Presterade jag var jag en bra människa. Någon man kunde lita på. Ge ansvar till. Någon man kunde se upp till. Jag var stolt och nöjd över varje nytt jobb jag fick, även om det var jobb samtidigt som studierna. Någon ville anställa mig och det var ett bevis på mitt värde som människa. Självsäkerheten var det inget större fel på. Jag visste att jag kunde klara det mesta och jag trodde mycket på mig själv, det hade jag bevisat med mina prestationer gång på gång.

Ibland längtar jag tillbaka till tiden jag mådde bra och alltid var glad. Hade alltid energi och var positiv. Saken är bara den att jag nu i efterhand inser att glädjen var det enda jag hade och den tog så mycket energi. Det var hela min personlighet och när jag miste den genom utbrändheten, var jag plötsligt ingenting. Jag hade alltid varit avundsjuk på andra människor med personlighet. Jag hoppades att min glädje var min personlighet. Men att vara glad är ingen personlighet, det är en känsla. En känsla jag nog under många år ljugit ihop till mig själv.

Egentligen kände jag mig ensam och kunde inte visa mig sårbar till någon. Var alltid social och hade bara ytliga relationer. Men jag mådde bra så jag var nöjd. Jag var nog den där jobbigt positiva människan. Tänk att leva med en sån människa, som aldrig är en riktig människa med känslor som nedstämdhet och osäkerhet.

Ibland läser jag om utbrända personer som är arga, på allt och alla för att dom hamnat där dom är. NÄR ska jag bli frisk utropar dom som om det är någon annan som kan göra dom friska. Det kanske låter konstigt, men jag är glad att jag att jag brände ut mig. Jag var inne i en sån stress och var inte kapabel att komma ut någon annan väg än ner. Jag känner mig till och med stolt. Stolt över att jag vågat acceptera att jag mår dåligt. Våga vara öppen med min omgivning om det. Dom accepterar. Mina klasskompisar förstår att jag inte mår bra, att jag inte alltid kan vara med eller orkar. Jag behöver aldrig ljuga och hitta på ursäkter. Jag är ärlig mot min omgivning och måste därför vara ärlig mot mig själv.

Jag är glad för att jag hittat mig själv mer. Jag har lärt mig att det är ok att inte le mot ALLA människor och bli omtyckt av ALLA. Tidigare hade jag inga rädslor, jag var för rädd för att erkänna dom. Jag var så jävla bra så jag var inte rädd för någonting! Idag är jag rädd. För kärlek. För vänskap. För framtiden. För oförstående arbetsgivare som aldrig kommer anställa mig om jag berättar att jag varit utbränd. Samtidigt vill jag hjälpa andra, för jag önskar jag fått hjälp av någon i samma situation. Jag skäms inte över att vara utbränd, men jag är rädd att inte få jobb. Det finns så många som mår dåligt. Jag ser folk trilla nerför stupet runt om mig. Unga tjejer och killar. Inte bara inom utmattning utan i alla möjliga former av psykiska ohälsa.

Idag är jag stolt. Stolt över mitt egna arbete på vägen mot att bli frisk. Om jag blir frisk. Jag känner att jag är på väg ”tillbaka”, jag orkar med hela skoldagar, grupparbeten och press. Känner mig nästan normal igen. Men jag får hela tiden vara på min vakt, se till att vila och inte åtaga mig för mycket ansvar eller uppgifter. Det kanske känns bra nu, men jag kan lika gärna leva på adrenalin och kraschar igen i morgon. Det finns ingen manual att följa, ingen som kan berätta hur man gör för att bli frisk. Det är en ensam väg i blindo. Någonstans här på det mörka djupet har jag hittat delar av mig själv. Vågat lyssna inåt och inse vad jag behöver. Försöker nöja mig med vad jag åstadkommer istället för att leva besviket. Jag försöker se allt jag åstadkommer istället för att fokusera på allt jag inte gjort. Sakta med säkert börjar jag tro på mig själv och att det kommer bli bra. Jag måste våga tro, och det är ok att vara rädd. Nu andas jag med magen och försöker komma igenom dagarna utan att gå under. Fortsätta dag för dag. Den viktigaste insikten är nog att att hitta en väg fram, till ett nytt jag, och inte tillbaka till där jag var innan.

 

(Vill du gästblogga för Womengineer? maila ellen@womengineer.org)

1 kommentar

Hej till dig som skrivit inlägget!

Först av allt – vad modig du är som vågar sätta ord på något som är så smärtsamt! (Modig låter för övrigt som ett fantastiskt personlighetsdrag, jag är helt säker på att du har hundra till). Jag har varit där du är, inte under universitetsåren men bara ett år därefter, och jag känner igen mig i så mycket i din text. Och om det är någon tröst så är jag idag en mycket lyckligare och mer hel person än jag var innan!

När jag läste texten ville jag säga framförallt två saker:
1. Döm dig inte för hårt för att du hamnat här. Att vara övertaggad på livet är en rätt fin egenskap ändå, även om den riskerar att ta oss till dåliga platser!

2. Du kommer komma ur det här och bli en glad och välmående person igen! Det är en fråga om sömn, vila, och att sakta men säkert ändra hjärnans tankebanor. Mitt bästa råd är att försöka hitta en bra psykolog som kan hjälpa dig med det sista.

Om du tror att det skulle hjälpa dig på något sätt så tar jag gärna en kaffe och berättar mer om min erfarenhet och upplevelse av att ”komma ut på andra sidan”. Jag finns på anna@greta.io och 0707606642.

I vilket fall, stor peppkram till dig!
/Anna

Kommentera