sittning2

Sittning på Norrlands nation i Uppsala. Foto: Jon Nyström

När jag började plugga på Uppsala universitet visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av studentlivet. Jag hade fått ett välkomstbrev med tips om att skaffa en cykel och ta med en finare klänning till min nya studentstad.

Första veckan tror jag knappt jag sov en blund och ganska snart hade vi vår första gask, eller sittning som det också kallas. En gask är en middag som oftast innehåller tre rätter med tillhörande dryck, underhållning, tal och 300 studenter peppade till tusen. Efter middagen följer dans och musik till sent på natten och dagen efter var det föreläsningar igen.

Studentlivet är fullt med traditioner, allt från hur du värmer matlådan i mikron till vilka sånger som sjungs på sittningar. I slutet på en sittning finns en gammal tradition av att sjunga O, gamla klang- och jubeltid, en låt som handlar om livet som student men också om tiden som följer efteråt. Vid sista versen ställer sig alla upp på sina stolar och efter skålen får man inte sätta sig igen.

Men hjärtat i en sann student
kan ingen tid förfrysa.
Den glädjeeld som där han tänt,
hans hela liv skall lysa.
Det gamla skalet brustit har,
men kärnan finnes frisk dock kvar,
och vad han än må mista,
den skall dock aldrig brista!

Jag har alltid tyckt om den här låten och på något sätt har den gjort mig påmind om att en dag tar det slut. Så det är inte utan vemod i sinnet jag nu gör mig redo för min allra sista gask som student på Uppsala universitet. Den här gången finns det inga föreläsningar som börjar efter helgen och inga fler tentor att skriva. När vi ställer oss upp för att sjunga O, gamla klang- och jubeltid finns det ingen återvändo.

Så med dessa ord vill jag tacka för min tid som bloggare för Womengineer, och lämnar nu plats åt nya studenter att ta vid. Jag kommer idag ta det första, stora steget bort från studierna och ut i livet som färdig civilingenjör. Och jag hoppas många tjejer följer i mina fotspår.

/ Hannah Lundström, färdig civilingenjör


1 Comment

Katarina · June 15, 2014 at 4:40 pm

Vad vi kommer sakna dina underbara vardagsskildringar Hannah! Lycka till med allt!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *