”OROA DIG INTE FÖR VAD DU SKA BLI NÄR DU BLIR STOR – DET ORDNAR SIG”

Hej Karin! När bestämde du dig för att du ville bli ingenjör?
Oj, det vet jag inte och ibland undrar jag om jag nånsin bestämde mig. Jag har aldrig riktigt vetat vad ”jag ville bli när jag blir stor”. Så jag bestämde mig för en bred utbildning. Detta för att senare kunna välja vad jag skulle göra. Jag ville hålla alla dörrar öppna så länge det gick. Jag har alltid gillat och haft lätt för matte och NO-ämnena. Så till slut föll valet på en civilingenjörsutbildning.

Här är ett bra klipp om utbildning som jag gillar förresten:

Efter examen gick du en lite ovanlig väg. Berätta!
Ja, jag har nog gjort en lite märklig karriär. Efter civilingenjörsexamen gick jag en forskarutbildning.

Ämnet var elektronik, men min forskning handlade mest om kiselytor och hur man kan behandla dem för att få de egenskaper man vill ha. Ytegenskaper kan på olika sätt ha stor betydelse för de komponenter man tillverkar, och mitt specialområde var att på bästa sätt foga samman ytor för att bygga antingen mekaniska strukturer eller elektroniska komponenter med speciella egenskaper. Det kallas ”silicon wafer bonding”, eller ”bondning” på svenska.

Jag fick stipendium för ett års så kallad post doc-vistelse utomlands, så efter disputationen åkte jag till MikorelektronikCentret vid Danmarks Tekniska Universitet DTU utanför Köpenhamn.

Som doktorand jobbade jag nog mest jämt – men det var en väldigt rolig och utvecklande period. Jag fick tillfälle att åka på många internationella konferenser och träffade mycket folk från olika delar av världen.

En av dem var en amerikan som hade utvecklat en smart metod att göra speciella ”halvfabrikat” som kunde användas i elektronikindustrin. Tekniken som användes liknade den jag forskat på så efter min postdoc erbjöd han mig jobb som försäljningsansvarig för deras Europeiska kunder. Jag reste mycket både i Europa och till USA och lärde mig massor.

Sedan återvände jag hem till Sverige och fick jobb som projektledare på Acreo, som är ett forskningsinstitut inom elektronik och optik i Kista utanför Stockholm. Min avdelning jobbade med mikroelektronik och sensorer. Oftast i samarbete med eller på uppdrag av företag. Under en period var jag chef, först för en grupp på knappt tio personer och sedan för en hel avdelning om ungefär 20 personer. Det var en utmaning som var väldigt rolig och utvecklande, men också jobbig eftersom det kan vara svårt att fatta beslut.

Under åren på Acreo fick jag två barn – vilket för övrigt också är väldigt lärorikt.

Efter ett antal år på Acreo började jag känna att jag ville göra något annat. Vad visste jag inte riktigt, men jag pratade med folk i bekantskapskretsen och bad dem att höra av sig om de fick nys om något som kunde passa mig. Så en dag ringde en kvinna som började berätta om en förening jag aldrig hört talas om som arbetade för att stimulera dialog mellan forskare och det övriga samhället – Vetenskap & Allmänhet (VA).

Hon undrade om jag ville hjälpa dem med en ansökan om EU-pengar. Jag förstod nog inte riktigt vad jag gav mig in på när jag tackade ja till en projektanställning för att förfärdiga den där ansökan, men jag blev till slut kvar på VA i åtta år. Det jag gjorde var undersökningar och studier om relationer mellan forskare och olika grupper i samhället. Vi ordnade också evenemang där forskare och andra fick mötas och samtala.

För ungefär 1,5 år sedan nappade jag på en ny möjlighet att vara med och utveckla något nytt, nämligen Ifous där jag jobbar nu. Ifous är ett forskningsinstitut för skola och förskola som funnits i ett par år. Vi driver forskning och utveckling i form av långsiktiga projekt där skola och forskare samverkar. Syftet är att forskningen ska göra nytta och skillnad för barn och unga i skola och förskola, men också att forskningen berikas av ett nära samarbete med praktiken. Som ansvarig för våra FoU-program har jag mycket kontakt med såväl forskare som med skolchefer och skolledare, och försöker hjälpa de olika ”världarna” att mötas och förstå varandra.

När jag tittar bakåt nu så kanske det finns en röd tråd ändå… Det mesta har handlat om att få olika parter att mötas. Som doktorand var det kiselbitar, sedan forskning och företag, därefter vetenskap & allmänhet och nu forskning och skola!

Vad är det bästa med att vara ingenjör?
Att man får vara kreativ och jobba tillsammans med andra människor hela tiden. Dessutom får många goda möjligheter att åka utomlands.

Om du skulle ge något tips till dig själv när du gick i gymnasiet, vad skulle det vara?
Två saker: 1. Oroa dig inte för ”vad du ska bli när du blir stor”. Man kan ändå inte veta vad livet har i beredskap. Plugga på och lär dig så mycket du kan!
2. Alla andra kan inte alltid så himla mycket mer än du – det bara låter så…

Slutligen, har du något roliga planer inför semestern?
Ja, vi – min familj och jag – åker till Kalifornien nu i juli. Jag var där första gången som doktorand, och sedan några gånger när jag jobbade på Nordirland. Det ska bli roligt att komma dit igen tillsammans med barnen!

Tack!

[Intervjun skapades den 29 juli, 2013]