”JAG VAR BARA TRE ÅR NÄR EN TEJPBIT I BADKARET FICK MIG ATT FÖRSTÅ ARKIMEDES PRINCIP”

Varför valde du att läsa till Civilingenjör?
Jag har alltid gillat att undersöka världen och förstå hur saker hänger ihop. Min pappa lärde mig att göra exepriment redan när jag var liten: jag var nog bara tre år när en tejpbit vid vattenytan i badkaret innan jag klev i fick mig att förstå grunderna i Arkimedes princip.

Matte och fysik i grundskolan var tråkigt, tyckte jag. På matten fick man ju bara räkna likadana tal om och om igen och fysiklektionerna verkade mest handla om att få lampor att lysa. Men på gymnasiet blev det bättre – mer utmaningar i matten och roligare fysik. Sedan var Teknisk fysik ett ganska självklart val. Men ellära och elektronik och lampor som lyser fortfarande inte riktigt min grej, fast jag verkligen älskar fysik.

Du brukar säga att du förändrade världen, på vilket sätt menar du då?
Alla branscher jag har börjat jobba i har havererat efter ett par år. Jag brukar säga att det måste bero på mig.

Efter examen doktorerade jag i partikelfysik, och jobbade på forskningscentret CERN i Genève. Redan samma år som jag började som doktorand beslöt USA sig för att lägga ned ett stort projekt man hade drivit i tio år för att bygga en jättepartikelaccelerator i Texas nämligen SSC. Plötsligt fanns det väldigt många arbetslösa partikelfysiker i världen, och inte så mycket pengar.

Under it-boomen i slutet av 90-talet fick jag jobb som systemutvecklare på ett it-företag som hette Parallel Consulting. Vi var experter på it-säkerhet och gjorde bland annat en av Sveriges största internetbanker. Men sedan sprack it-bubblan och vårt moderföretag Icon Medialab gick i konkurs 2002.

Jag blev alltså arbetslös, och det fanns inga it-jobb. Då hoppade jag på en ettårig journalistutbildning på Uppsala Universitet och hade turen att få göra praktik på Dagens Nyheter vetenskapsredaktion. Sedan jobbade jag åt dem, som vikarie och frilansare. Men vad hände sedan? Tidningsdöden. När folk inte längre vill betala för att läsa tidningar blir det svårt att driva dem. DN har inte längre någon vetenskapsredaktion som kan köpa in frilansmaterial. Och likadant ser det ut på de flesta andra tidningar i Sverige.

Så historien upprepar sig: börjar jag jobba i en bransch så havererar den. Kanske är det mitt fel? Någon har till och med tyckt att jag borde börja ägna mig åt organiserad brottslighet, så kanske även den branschen går under…

Men jag är nog bara ovanligt bra på att välja fel. Men det bästa med att vara civilingenjör är att det alltid finns annat att göra istället.

Vem är din största förebild?
Jag har ingen direkt förebild, med det finns många människor jag ser upp till och beundrar.

Mina föräldrar. Min matte- och fysiklärare på Karolinska skolan i Örebro: Lars Björkman, som hade en enastående förmåga att förklara och förmedla tjusningen med fysik. Min handledare när jag doktorerade: professor Olga Botner. Vetenskapsredaktören på Dagens Nyheter: Karin Bojs, Sveriges bästa vetenskapsjournalist.

Ibland har jag som ingenjör lite svårt med journalistrollen: Gör man verkligen något ”på riktigt” när man skriver? Då är det bra att ha förebilder som åstadkommer mycket med ord, som Soran Ismail och Tage Danielsson. Med småbarn hemma måste jag också lägga till Astrid Lindgren – en otroligt intelligent och klok kvinna som format generationer av barn, och deras föräldrar.

Du var hemmafru i Wien några år. Varför just Wien och hur kändes det?
Min man Anders fick jobb på en organisation som heter CTBTO, Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty Organization i Wien. Vi hade just fått vårt andra barn och jag höll på att skriva färdigt en bok om kreationism, var stressad och utarbetad och trodde att det skulle vara skönt att få vara hemma med barnen några år.

Jag hade fel. Att vara hemmafru passade mig inte alls. Men vi trivdes i Wien. Anders bytte jobb till atomenergiorganet IAEA och vi blev kvar i staden i sex år. Sista året fick jag jobb på IIASA. Det var skönt att få börja använda hjärnan igen och göra saker jag är bra på – jag var definitivt inte bra på att vara hemmafru.

Om du planerar att byta jobb igen, inom vilken genre är det troligast att vi hittar dig?
Att vara vetenskapsjournalist är att ha världens roligaste jobb, och jag tänker försöka ett tag till även om marknaden blir tuffare och tuffare. Men när det inte går längre kanske jag försöker få någon typ av forskningsjobb igen. Sedan håller jag faktiskt på att skriva min första roman. Den utspelar sig mest i Slovenien, men huvudpersonen är en frustrerad svensk hemmafru i Wien. Hon är dock inte ingenjör – men hon är gift med en teknisk fysiker från KTH.

Vad är du mest stolt över att ha gjort i ditt liv?
Oj, svår fråga. Jag är nöjd med att jag har lyckats bra på alla olika jobb jag har haft, och det är klart att det är roligt att ha doktorerat och fått ge ut en bok. Men ska jag välja en sak är det nog att jag fick skriva Dagens Nyheters aprilskämt 2004: ”Ny svensk upptäckt gör 3G onödigt.”

NySvenskUpptäcktGör3GOnödigt

Har du något tips till tjejer som ska välja universitetsutbildning?
Välj det du tycker verkar roligt att läsa och fundera inte så mycket på vad du kan få för jobb efteråt, för vi har ingen aning om hur arbetsmarknaden ser ut om några år.

En fördel med att läsa till civilingenjör är att man lär sig logik – som man alltid behöver – och att man får en bred utbildning och kan göra nästan vad som helst efteråt, även om man som jag väljer en smal inriktning.

Tack!

[Intervjun skapades den 14 februari, 2013]